Korpöga

Korpen ser
leendet
träda fram ur tjocka dimmor

den söker med blicken
över dyngsur myr
och morgonfrostigt glas

Den söker
sådant vi aldrig ens kan ana,
den vet
vad som komma skall,
vad som alltid komma skall

den hör stenars sång
om Lokes dotter

den är ett med sin egen flykt

sitt eget
ändlösa
fall