Korpöga

Korpen ser leendet träda fram ur tjocka dimmor den söker med blicken över dyngsur myr och morgonfrostigt glas Den söker sådant vi aldrig ens kan ana, den vet vad som komma skall, vad som alltid komma skall den hör stenars sång om Lokes dotter den är ett med sin egen flykt sitt eget ändlösa fall