Trädgården
där vi höll om varandra
där vi kysstes och log
den har sett Hels skugga dra fram
och bladen är vissna nu
Den innersta kammaren
där vi värmde varandra
och sa att vi aldrig skulle släppa taget
är bara regnvåt småsten nu
Numera är det enda som hörs där
deras hånfulla skratt
och rasslet av sopor och skräp
som vinden föser undan
Minnena kan vi inte längre ta på
men de kan ingen heller ta
ifrån oss