Ögonblicken bär hennes reflektioner
hon har två ansikten:
dödröta och livslyster
skelettdelar och varm puls.
På samma sätt
är tiden dubbel
en sekund dör när den nästa föds
det nya växer upp ur det gamlas lik
nuet är den förgängliga, bräckliga
zonen
mellan då
och sen
där vilar Balder
Där dröjer sig den vackre,
den blide,
den dräpte,
snart pånyttfödde,
kvar.
Hans ljus är fröet
inuti varje nykläckt stund
för i varje nytt andetag
kan världen bli lite bättre
lite drägligare
lite klarare
än den var
alldeles nyss
Det är hans löfte,
hans utsträckta hand,
och när som helst
kan vi låta hans sol
stråla över världen.
Bara vi vill.
Bara vi vågar.