Balders slummer

Ögonblicken bär hennes reflektioner
hon har två ansikten:
dödröta och livslyster
skelettdelar och varm puls.

På samma sätt
är tiden dubbel
en sekund dör när den nästa föds
det nya växer upp ur det gamlas lik

nuet är den förgängliga, bräckliga
zonen
mellan då

och sen

där vilar Balder

Där dröjer sig den vackre,
den blide,
den dräpte,
snart pånyttfödde,
kvar.

Hans ljus är fröet
inuti varje nykläckt stund
för i varje nytt andetag
kan världen bli lite bättre

lite drägligare

lite klarare

än den var

alldeles nyss

Det är hans löfte,
hans utsträckta hand,
och när som helst
kan vi låta hans sol
stråla över världen.

Bara vi vill.
Bara vi vågar.