Förruttnelse är naturens mån

Maskarna äter ögonvrån,
mungipans slappa hud
och inälvorna som spillt ut
över knäet

de äter hår och skinn och naglar,
den torra tungan
och hjärnan där tankar
om mat, flykt och ungar
en gång bodde

Benen lämnas kvar, sugs upp av
torvmark och tid

De fallna smälter i magen
på de som ännu går
kadavren blir nytt liv

förruttnelsen är naturens mån,
dess livskraft,
till slut blir ett alltid fler.