Viskningar äter sig fram
genom årens lopp
tysta rop över tidens blanka yta
Stenarnas ansikten
har nötts ned av regn,
de berättar om allt som skogarna sett
De minns solstrålarna som smekte rådjurskadavren
om kvittret och vrålen,
om rimfrost
och hungrig mask,
snöflingor haltade i fallet
Stenarna vet saker
som för människan är dolda
men hon tar allt till sig,
förr eller senare.
Minnena som gömts inuti stenen
blir också grus
till slut